Ingen påsk utan jul - Julbetraktelse 2008

Julen handlar om att Jesus föds in i vår värld som ett litet barn. Stolta föräldrar välkomnade detta lilla knyte som, när det låg där omgärdad av familj och besökare, var försvarslöst likt andra barn. Visste du att detta barn en dag skulle bära världens bördor på sina axlar?

Du som läser detta har förhoppningsvis varit i kyrkan någon gång i ditt liv då det har varit första advent. Har du varit där har du säkert upplevt den kännbara förväntan som finns i kyrkan innan hela församlingen tillsammans sjunger: ”Hosianna, Davids son”. Den gudstjänst som firas den första söndagen i advent varje år (30 november 2008) är en av de mest välbesökta gudstjänsten i Svenska kyrkan. Jag ser fram emot att träffa dig där.

Ordet ”Hosianna” har betydelsen ”hjälp!” eller ”rädda”, vilket kanske inte framgår då man sjunger psalmen i kyrkan. Det är till Jesus som folket ropar: ”Hjälp oss, Davids son!”

Vem är det Han skall hjälpa? Jesus ger själv svaret: ”Han (Gud) har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge förtryckta frihet…” (Luk 4:18-19).

 På vilket sätt är du fången? Vari består din blindhet? Vem förtrycker dig eller vem förtrycker du själv? Det är du själv som kan ge svar på de frågorna.

Den börda som Jesus bar för din skull, bar Han då Han dog på Korset och uppstod igen från de döda. Detta firar vi under Påsken. Om Julen, det vill säga Jesu födelse, inte hade skett, hade vi inte haft den befriande Påsken vi firar varje år.

 Låt denna jul bli en alldeles särskild tid då ni, familj, släkt och vänner, sluter samman i glädje, hopp, försoning och gemenskap.

Med önskan om en mycket god jul.

Magnus Soräng

Prästvigningen (The Ordination)!!!

I söndags hände det.

Jag blev präst, tillsammans med flera av mina goda vänner som jag vandrat en lång väg tillsammans med genom utbildningen. Det känns overkligt, men samtidigt otroligt konkret. Jag kanske skriver mer om det konkreta senare.

Släkt och vänner var där. Släkt och vänner som man inte träffat på åratal. Släkt ända från södra Frankrike t.ex. Fantastiskt!

Själva vigningsgudstjänsten hade vi kandidater övat på redan kvällen innan, så vi visste var vi skulle stå och vad vi skulle säga. Det var nog bra, med tanke på att, åtminstone jag, drabbades mycket påtagligt av stundens allvar och andakt. Jag brukar inte gråta ofta, men under själva vigningsmomentet, då biskop Hans och andra lägger händerna på mig och ber, forsade tårarna ordentligt. Sen var det klart, så att säga. DÅ var man präst.

Efter allt detta så blev vi kandidater på klädda den fullständiga altarskruden, dvs. stolan (bandet man har om nacken) och mässhaken (den där snygga och dyra ponchon), för att visa att vi nu är sakramentsförvaltare. Sedan ställde vi upp oss för alla att se. (Se bilden ovan, jag är 4:e från höger)

Under själva nattvardsfirandet fick jag dela ut nattvardsvinet på av "stationerna" tillsammans med Karolina och Stina. Många av släktingar och vänner kom ju självklart till min station och tog emot vinet av mig. Höjdpunkten var när min faster Marianne, som bor i Frankrike sedan länge, frågade om det var gått vin; varpå jag, fångat på video, skakar på huvudet och säger: "Nä". Det känns lite pinsamt men samtidigt komiskt såhär i efterhand. Det var avalkoholiserat vin för övrigt, och det smakar inte särskilt gott hursomhelst...

Efter vigningen var det uppställning utanför domkyrkan för fotografering. Bilden på mig och biskop Hans Stiglund tycker jag blev cool. (Bilderna på det här inlägget är tagna av Håkan Sjunnesson, som jobbar för Luleå stift.)

Sen blev det fest.

Mer om det en annan gång.

Guds välsignelse!

Att flytta är på gott och ont

Jag och min fru har flyttat. Till Umeå närmare bestämt.

Det känns gott att flytta till just Umeå, den stad som jag kommit att älska på distans.

Det känns också otroligt skönt att ha anlitat en flyttfirma för att flytta alla våra saker.

Det gör ont när jag tänker på hur mycket grejor som vi flyttade med. Det kommer att göra ont i plånboken när jag får fakturan på flytten, med tanke på alla extrakostnader som blev, eftersom flyttens volym vida översteg den tänkta. Mea Culpa! (mitt fel) Man skulle kanske ha rensat ut lite saker efterhand som tiden har passerat i Uppsala. Istället så samlar man bara på sig mer saker.

De första dagarna så satt vi hemma, med ca 140 flyttkartonger staplade i prydliga rader. Idag är vi nere i ca 90 kartonger. Detta kommer att ta tid!!! Jag som tänkte komma på plats med mitt kontor och allt.

Nåja, TV:n, stereoanläggningen och datorn är på plats, likaså de flesta av möblerna.

Nog klagat över en situation som jag själv har skapat och som egentligen inte är så värst allvarlig.

Gud älskar kaos lika mycket som ordning. Jag föredrar ordning, jag är ju bara människa...