Jag blev präst, tillsammans med flera av mina goda vänner som jag vandrat en lång väg tillsammans med genom utbildningen. Det känns overkligt, men samtidigt otroligt konkret. Jag kanske skriver mer om det konkreta senare.
Släkt och vänner var där. Släkt och vänner som man inte träffat på åratal. Släkt ända från södra Frankrike t.ex. Fantastiskt!
Själva vigningsgudstjänsten hade vi kandidater övat på redan kvällen innan, så vi visste var vi skulle stå och vad vi skulle säga. Det var nog bra, med tanke på att, åtminstone jag, drabbades mycket påtagligt av stundens allvar och andakt. Jag brukar inte gråta ofta, men under själva vigningsmomentet, då biskop Hans och andra lägger händerna på mig och ber, forsade tårarna ordentligt. Sen var det klart, så att säga. DÅ var man präst.
Efter allt detta så blev vi kandidater på klädda den fullständiga altarskruden, dvs. stolan (bandet man har om nacken) och mässhaken (den där snygga och dyra ponchon), för att visa att vi nu är sakramentsförvaltare. Sedan ställde vi upp oss för alla att se. (Se bilden ovan, jag är 4:e från höger)
Under själva nattvardsfirandet fick jag dela ut nattvardsvinet på av "stationerna" tillsammans med Karolina och Stina. Många av släktingar och vänner kom ju självklart till min station och tog emot vinet av mig. Höjdpunkten var när min faster Marianne, som bor i Frankrike sedan länge, frågade om det var gått vin; varpå jag, fångat på video, skakar på huvudet och säger: "Nä". Det känns lite pinsamt men samtidigt komiskt såhär i efterhand. Det var avalkoholiserat vin för övrigt, och det smakar inte särskilt gott hursomhelst...
Efter vigningen var det uppställning utanför domkyrkan för fotografering. Bilden på mig och biskop Hans Stiglund tycker jag blev cool. (Bilderna på det här inlägget är tagna av Håkan Sjunnesson, som jobbar för Luleå stift.)
Sen blev det fest.
Mer om det en annan gång.
Guds välsignelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar